Siren får rätt mot Skellefteå om lex Sarah-rapporter – igen
Kammarrätten i Sundsvall beslutar nu att Skellefteå kommun måste lämna ut rapporter om omsorgsbrister till Nyhetsbyrån Siren. Det tvingades kammarrätten slå fast för andra gången. Det finns nämligen redan en tidigare dom i samma fråga – som Skellefteå kommun valt att trotsa.
Att kammarrättens dom skulle ge Siren rätt mot Skellefteå är logiskt. Det finns ett tydligt uttalande från justitieombudsmannen och åtminstone två tidigare avgöranden i kammarrätten som slår fast att de så kallade lex Sarah-rapporterna, gällande brister i omsorgen, är allmänna handlingar. I ett av dessa kammarrättsavgöranden, från 2012, är Skellefteå kommun och Siren dessutom parter i målet.
Trots det valde kommunen att trotsa den tidigare domen, och vägrade förra året åter att lämna ut inkomna lex Sarah-rapporter till Siren. Även om inga nya lagändringar tillkommit sedan dess. Argumentet var, precis som tidigare, att rapporterna görs av anställda inom samma kommun som tar emot dem. De skulle därför inte vara allmänna eftersom de inte har inkommit till kommunen.
Och precis som tidigare klargjorde domstolen nu alltså att de omsorgsanställda som rapporterar brister ska ses som självständiga i förhållande till myndigheten. Lex Sarah-rapporterna utgör därmed inkomna och allmänna handlingar. Något som även Norrans ledarredaktion uppmärksammar under rubriken ”En seger för offentlighetsprincipen”.
Skellefteå kommuns domstolstrots har alltså inte lärt oss något vi inte redan visste om praxis för lex Sarah-rapporters offentlighet. Däremot har det inneburit att utlämnandet av lex Sarah-rapporterna har stått stilla i en dryg månad – med följden att Skellefteås invånare undanhållits granskning och genomlysning av kommunens omsorgsbrister.
Den juridiska praxis det hänvisas till texten är: Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål 2765-17 (2018-01-31), Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål 617-12 (2012-09-14), Kammarrätten i Stockholms dom i mål 2378-12 (2012-06-15) och justitieombudsmannens ämbetsberättelse för riksdagsåret 1999–2000 (JO 2000/01 sid 522).